När jag var runt sex år gammal så fick jag ett väldigt tråkigt besked som ingen sexåring ska behöva få. Jag minns inte mycket utav den dagen, jag antar att jag har förträngt den precis som allt annat tragiskt man har varit med om. Jag kommer dock ihåg att min familj fanns där och stöttade mig och sa att allt skulle bli bra igen, att det bara skulle göra ont ett tag. Det var dagen som jag fick reda på att... jag behövde glasögon...

Nuförtiden så använder folk brillor fastän att dom inte ens har synfel. Och folk som faktiskt har fel på ögonen behandlas som kungligheter, dom andra är bara posörer som önskar att dom åtminstonde kunde få vara lite närsynta eller varför inte lite skelögda.  Det har kort sagt gått och blivit lite utav en trend att se ut som jag gjorde när jag var sex. Återigen är jag ljusår före min tid. Skillnaden dock är att jag gjorde allt i min makt för att slippa behöva använda mina brillisar. Jag ljög för min lärare och sa att jag hade linser. Och när mina föräldrar frågade om de andra barnen i klassen retade mig så svarade jag bara att det inte var några problem. Sen kurade jag ihop mig, gnuggade händerna och rös av välbehag. Jag spelade ett lömskt spel och ingen förstod att det var en enda stor lögn. Jag kände mig som en gud. 

Åren gick och jag hann fylla 11 år och jag kände mig allmänt nöjd med livet. Men så en dag var det dags för kvartsamtal med föräldrar och klassföreståndare. Jag hade visserligen lärt mig vi det här laget hur man kringick eventuella frågor som berörde mina brillisar genom att alltid ha ett konkret problem att ta upp så att all samtalstid gick åt till det. Invaggad i en falsk trygghet spatserade jag tillsammans med mina föräldrar från parkeringen mot klassrummet där min lärare Eva väntade. Samtalet flöt på och jag tittade på klockan och insåg nöjt att jag hade lyckats ännu en gång. Trodde jag! Helt utan förvarning så frågar min mamma om det funkade bra med mina glasögon varpå min lärare sedan fem år tillbaka tittar på min mamma och frågar: "Har Tobias glasögon?".

Ni har ingen aning om hur mycket list det krävs för att verkställa en kupp av denna kaliber! Ni har ingen aning om hur många dagar jag gått runt med fruktansvärd huvudvärk bara för att kunna se ut som alla andra gjorde!

Därför stör jag mig något FRUKTANSVÄRT på det här...



och det här...



och det här...



Vafan! I kombination med uppkavlade chinos och dom här rutiga skjortorna som förustpås bli nästa supertrend så har ni ett ideal som ser ut, på fullaste allvar, precis såhär...



Som tur är, kära fashionlovers, så har vi ju varandra. Och jag vet att ni vet bättre. 

Tack för mig, Hej!