Jag tog mitt körkort när jag var 19 år. Kort därpå så fick jag en bil av min pappa. Det var inte vilken bil som helst. Det var en folkabubbla från 1973 om jag inte minns helt fel. Den hade ingen servostyrning eller värme så på vintern fick man köra med huvudet utanför fönstret medans man väntade på att frosten skulle försvinna från rutan. I regel hann man komma till dit man skulle innan den smälte. Kommer ihåg att det var extra jobbigt på den tiden eftersom jag hade långt hår och ville ju givetvis inte paja frillan genom att ha nån töntig mössa på mig.

Trots alla sina brister så älskade jag den där bilen. Jag var en av få som hade en helt egen bil. Kanske inte den värsta modellen på marknaden men den var iaf min. Jag och mina kompisar brukade åka ut till Djursholm och hänga vid parken bland alla bratsen som hade sina Bmw´s och Jaguarer lite slarvigt parkerade vid vattnet. Dom tittade alltid på oss i smyg och tisslade å tasslade, men jag tror att dom innerst inne var lite avundsjuka. När man får allt serverat på ett silverfat genom livet så slutar det bara med att ens krav till slut blir så höga att dom blir ouppnåliga. Hur man än vänder och vrider på det så blir dessa människor aldrig lika glada som jag blev över min bubbla, inte ens om dom får en helt ny Lexus. Kom att tänka på det när jag såg det här klippet.