När jag åker till jobbet på morgonen så är jag alltid jättetrött. Jag vet att jag inte är ensam om det och en del av er sitter säkert och tänker "mm, jag är exakt likadan" men jag tror faktiskt inte att ni är det. Förr om åren så hade jag inga problem med att åka kommunalt vare sig det var på morgonen eller på kvällen, men nu har jag blivit den där killen som sitter längst bak i bussen och dreglar. Jag har laddat min mobil med den mest brutala hårdrock som jag känner till så att jag ska komma igång liksom, men det hjälper inte. Jag har försökt att inte stänga jackan eftersom man inte somnar lika lätt om man sitter och huttrar men det har inte heller hjälpt.

I vanliga fall så brukar det här släppa vid Danderyd eftersom jag då måste gå av bussen och gå ner till tunnelbanan. Igår gjorde det inte det. Lite lätt panikslagen satte jag mig på tunnelbanan med rädsla över att missa min hållplats. Där satt jag alltså med guppande huvud, rinnande dreggel och hårdrock på högsta volym som garanterat störde resten av vagnen och försökte förgäves hålla mig vaken. När vi kom till T-centralen började jag bli riktigt orolig eftersom det då bara är tre stationer kvar. Men, kära blogglovers, fördelen med att bo i Stockholm är att det alltid kliver på minst en pundare vid T-centralen som ska vidare till slussen, och igår var inget undantag. Djupt försjunken i mina våta (dreggel) drömmar vaknade jag av att någon skrek för fulla muggar. Tydligen så hade en knarkerino tappat sin CD-spelare mellan vagnen och plattformen och hon blev så djävla förbannad. Hon stormade in i vagnen, körde lite skön skuggboxning och betedde sig allmänt knarkigt. Folk bokstavligen flydde från den delen av vagnen som hon befann sig i och det ser ju faktiskt lite mesigt ut när 50 pers trängs på typ 20 kvadrat medans hon fick härja fritt på dom övriga 200.

Jag å andra sidan fick mitt efterlängtade uppvaknande och känner inget annat än tacksamhet. Tack!!!