Har ni också kommit till den period i livet då ni börjar känna er bättre än era föräldrar? Saker som har varit naturligt för dom att vara bättre på är inte längre lika självklara. Jag tex har under många år fått storstryk i squash av min pappa. Han har förvisso alltid varit en mycket god vinnare och man kan nog inte påstå annat än att han har gjort  allt för att jag ska vilja fortsätta spela genom att själv spela lite sämre än vad han egentligen kan. Han ser dock alltid till att vinna, vilket han också har gjort ända sedan vi spelade vår första match för många år sedan då jag flög in med huvudet före i betongväggen, lika utspelad som en svenska damlandslaget i fotboll skulle bli om dom mötte Erikslunds P-97. 

Men det är liksom så det ska vara. Han har alltid varit så stor och stark i mina ögon och jag har nog aldrig ens tänkt tanken att jag skulle kunna slå honom i någon fysisk aktivitet överhuvudtaget, eftersom han är min pappa och alla tycker väl att ens pappa är störst och starkast i hela världen?

Men igår kära blogglovers,  igår för första gången någonsin så ägde jag honom. Han skrek och gormade "FUSK!" och "OMSPEL!" om vartannat. Han var tvungen att lämna banan under längre perioder eftersom hans kropp desperat bönade och bad om ett slut på vansinnet. Till sist så orkade jag inte se min far lida mer, så jag lät honom vinna sista matchen eftersom jag vill precis som pappa, vara en god vinnare.




Now, you´re my bitch...